NORDISKA BIBLIOTEKSVECKAN
går av stapeln 14-20.11 2016.

Här hittar du mera info:

http://bibliotek.org/se/

Inför den fick jag som uppdrag av Ung Dramatik att bl.a dramatisera några scener ur "En oljesaga" skriven av en ung grönlänning. Använd gärna, läs högt, diskutera och lek. Finns mycket att fundera på kring novellen. Materialet (novellerna, manuset, diskussionsfrågor och teaterlekar) hittar du gratis via länken ovan, eller direkt genom länken här nedan.

http://bibliotek.org/se/material/skaadespel/

-P-

En oljesaga

Har precis blivit färdig med en dramatisering. Eller ett dramakoncept av något slag. Projektet skrevs för Nordisk Biblioteksvecka, som går av stapeln senare under hösten. Det gällde att dramatisera delar av en novell, och att hitta på andra dramarelaterade sätt att arbeta med texten. Novellen EN OLJESAGA vann en tävling för unga författare, och är skriven av Debora Hansen Kleist på grönländska. Översatt till danska av författaren själv. Översatt till svenska av Irene Elmerot. Och nu ska drama-delarna gjorda av mig översättas till andra nordiska språk. Spännande projekt. Det var svårt, jag var för snäll och texttrogen innan jag vågade använda röda pennan och korva om ordentligt. Men roligt, och nyttigt på många plan. Hoppas många ungdomar runtom i Norden jobbar med detta på något sätt under hösten.

                                               

                                                                                          -P-

Händerna i fickorna

Om man håller händerna i fickorna så händer ingenting. Det var det första den arbetslösa alkisen med snälla ögon sa. Där stod vi sen och filosoferade. Ett livsöde på några minuter i väntan på spårvagnen. Det var nog dagens viktigaste möte.

Så skrev jag precis nu på Facebook. Det var en fin stund och en fantastisk inledande replik. Han menade både att inget tokigt händer då, man hamnar inte i slagsmål om man bara förvarar händerna i fickorna. Däremot hade han fått en kniv i ryggen (fysiskt alltså) och skadats såpass att hans arbetskarriär fått en dålig vändning. Kniv i ryggen kan man få även med händerna i fickorna. (Fast strax innan kniven hade han verkligen inte hållit händerna i fickorna, så på så sätt var det ändå lite eget fel tyckte han.) Men med händerna i fickorna är man inte heller vidare företagsam. Man bara följer med strömmen och skapar inget nytt.

De här små ögonblicken med främlingar ger mig alltid så många tankar. Upplägg till pjäser. Men lyckas aldrig fånga dem helt. Ska försöka. Nu blir det en ny novell.

-P-

Kokonbacken

Jag växte upp nära Kokonbacken. Man ser slalomåkarna från mina föräldrars vardagsrumsfönster. När jag var nio år fick jag gå en slalomkurs och sen var jag i backen nästan hela tiden. Nu är min son nio år, och han fick gå en snowboardkurs. Några gånger om året är vi där, och varje gång väller mängder av minnen fram. Jag blir tyst och bara tar in allt. Det är inte minnena jag ska skriva om här, det kan bli en egen bok. Utan hur folk är med varandra. Tidigare år har det alltid funnits några stökiga människor här och där i backen. Som pratar fult och högt, tonåringar som svär och håller på eller 30-åringar som inte tänker sig för. Sånt som man kanske inte lägger märke till om man inte rör sig med ett barn. Folk som kiilar i kön, tar sig fram före och inte kan vänta på sin tur. Folk som nästan åker på andra i backen och inte stannar upp och kollar att allt är okej. 

Men vad är det som har hänt? I år har jag inte sett en enda. Tvärtom. I år har alla varit väldigt artiga. Låtit andra gå före om de märkt att det är flera som hör till samma gäng eller om det varit fråga om en liten människa. Stannat upp i backen så fort nån ramlat och frågat hur det gick och om man kan hjälpa. Varit hänsynsfulla och omtänksamma och underbara. Sådär som man ska vara, som det borde vara självklart att alla är men som folk är ganska sällan numera. Eller? Har folk förändrats? Var det bara som det råkade sig eller har folk blivit mildare när omvärlden blivit så mycket hårdare? Vet inte, men fint var det. Och på kvällarna rätt så folktomt. 

Rekommenderar varmt att du tar dig dit. Det är ju inte Alperna, men det är mysigt och backarna har i år varit i fantastiskt skick. De förtjänar sina skidare. Så åk till Kokon!

-P-

Förvandlingar

Förra veckan såg jag Förvandligen på Svenska Teatern. Innan dess hade jag sett en trailer som gjorde att jag anade att jag skulle gilla den enormt. Kafka och Knif kan inte slå fel liksom. Och så blev det. Den här gången blev det dessutom en föreställning som fått idel strålande kritik överallt, och det är de verkligen värda. Men vi var inte så många i publiken. Tvärtom var vi väldigt få, vilket är synd eftersom det är en väldigt sevärd föreställning. Vågar folk inte gå? Har de redan betalat för mycket för Mamma Mia-biljetterna och redan sett den teaterföreställning de tänkte se i år? (Som förresten enligt mitt tycke tyvärr inte var riktigt prisvärd.) Efter sådär fyra år av Björn&Benny kunde man också se något alldeles annat tänker jag. Men så tänker väl inte den stora massan. Jag vet att många inte ser teater på svenska annanstans än på Svenskis och Lillan. De hittar inte annanstans, och väljer de trygga alternativen istället. Väljer det de känner till. På sätt och vis kan jag förstå det. Man är rädd för förändringar och förvandlingar. Men ändå förvånar det mig gång på gång att inte ens då de mer udda eller obekanta föreställningarna spelas i trygga teaterhus hittar publiken dit.

En annan föreställning som spelas på Svenskis just nu är Ensemble Bulleribocks Lilla Anna och Långa Farbrorn. Även den är en föreställning jag redan på förhand tror att jag kommer att gilla skarpt. Jag har tur som ska få se den den här veckan, för den var däremot så gott som slutsåld redan på förhand. Är det för att det är en barnföreställning och det spelas så få i det teaterhuset? Eller är det på grund av Bulleribocks fantastiska Loranga, Mazarin och Dartanjang i fjol? Eller på grund av gruppens egna marknadsföring? Vem vet.

Om jag skulle vara chef för ett stort teaterhus skulle jag lotta ut ett par teaterbiljetter till de mindre sålda föreställningarna varje vecka. Bänkarna ska ju ändå hellre fyllas än stå tomma. Och kanske de som blir bjudna på en mer obekant föreställning vågar prova på att boka biljetter till en sådan nästa år. 

Paula